Khaled al-Berry är 14 år då han kommer i kontakt med den islamistiska gruppen Jama'a Islamiya för första gången, inte i moskén, något som kanske verkat mer naturligt, utan på fotbollsplanen. Khaled växte upp i en sekulär och liberal medelklassfamilj, långt ifrån den misär man ofta tänker sig ligga till grund för potentiell rekrytering av unga självmordsbombare, så vad var det som fick honom att dras till en extrem islamistisk grupp? Någonting fick honom att sluta lyssna på sin favoritmusik, sluta se på TV, sluta gå på bio, byta ut jeansen mot den typiska långa skjorta som bröderna bar, ja till och med sluta spela fotboll för att i stället memorera Koranen. Något riktigt enkelt svar på frågan finns naturligtvis inte men i sin självbiografiska roman utkristalliseras framför allt tillhörigheten, att finnas med i ett sammanhang där ett slags kollektivt medvetande ger styrka och en känsla av att vara utvald. Under de följande åren (1990-tal) blir Jama'a Islamiya mer och mer involverad i den egyptiska politiken och blir en allt större fiende till staten, något som får Khaled att både fördjupa sin religiösa tro och sitt engagemang i organisationen. Han börjar vara med om att utföra mindre uppgifter, som att krossa turisters vinflaskor, ge predikningar både i moskén och på universitetet och han börjar också tro att han så småningom ska bli utvald för någon slags operation, en operation som skulle innebära martyrskap, att offra sig själv för något större. Men trots sin hängivenhet blir inte Khaled al-Berry utvald, i stället blir han som många andra bröder infångad av polisen och fängslad och de veckorna han sitter inlåst i cellen blir avgörande för hans framtid. I stället för att bli utsatt för svår tortyr ses han som en mindre terrorist, ofarlig för staten och blir inte på långa vägar så hårt behandlad som medfångarna blir, något som verkligen sårar hans stolthet. Det får också till följd att de andra bröderna börjar se misstänksamt på honom, han blir undanhållen information och förlorar all status inom organisationen. Så småningom släpps han ur fängelset och börjar sin resa tillbaka till det medelklassliv han kommit ur, en resa som på inga sätt blir enkel.
När jag först läste om Khaled al-Berrys bok kände jag mig tveksam, undertiteln "
a jihadist's own story" kändes sensationsskapande och knappt trovärdig så det var med ett visst motstånd jag ändå började läsa. Behållningen är inte heller det "sensationella" i att en islamist med tankar på martyrskap "kommer på bättre tankar" utan snarare att få ta del av en ung människas inre tankar och funderingar. Khaleds religiositet känns faktiskt inte särskilt "fanatisk" utan framställs om oerhört meningsfull för honom. Han identifierar sig med sin muslimska historia, han studerar både Koranen och hadither, försöker hitta sin egen plats och grubblar över hur just han ska kunna föra budskapet om den sanna tron vidare. Det är inte heller sin religion Khaled till slut lämnar, utan den politiskt islamistiska organisationen.
På "
The forgiveness project" skriver al-Berry "
The most dangerous thing in life is to let people become convinced that truth has just one face". Läs vidare
här.
