Botkyrka internationella bokmässa 5-7 maj

På torsdag 16.00 slår portarna upp till Botkyrka internationella bokmässa. Det är inte vilka gäster som helst som väntas till första kvällens litteraturfest, men den största stjärnan är nog ändå Nawal al-Sa'dawi. Enligt rykten vill hon inte tala om sina böcker utan om egyptisk politik, om den "arabiska våren", något som helt säkert blir lika intressant och inspirerande. För det är just inspirerande hon är, hon inger så mycket hopp och mod och faktiskt inte minst livsglädje, trots att glädjen kan tyckas långt borta i hennes böcker. Jag lyssnade till henne under bokmässan i Göteborg i höstas och kommer självklart att vara med också i Botkyrka. 

Kvällens andra gäst är kanske inte lika "stor" men lika intressant. Faraj Bayrakdar (poet, journalist och vänsteraktivist) satt 14 år i syriskt fängelse, frigavs efter internationella påtryckningar och kom till Stockholm 2005 som "fristadsförfattare". I gårdagens DN publicerades en artikel om honom, men där nämndes tyvärr inte hans kommande medverkan i Botkyrka. Mitt eget första "möte" med Bayrakdar var i ett jobbigt väntrum för flera år sedan då hans bok "Språkets och tystnadens otaliga svek" just kommit ut på svenska. I det där väntrummet bläddrade jag i en tidskrift och hittade en artikelintervju med Bayrakdar och jag tänkte mycket på den där styrkan, gnistan av hopp som aldrig kvävts, trots den reella mardröm han så länge levt i. Mina slutsatser just då var att den där gnistan måste finnas hos alla, också hos mig, i mitt eget lilla privata mardrömsmörker och att människan (mig själv inbegripen) har en inneboende kraft. "Språkets och tystnadens otaliga svek" är en smärtsam läsning, men den har en självklar plats i min "viktiga-böcker-hög". På svenska finns också en helt nyutgiven diktsamling "Brev från isoleringscell 13, Dikter i urval". 

Kvällens tredje gäst är poeten Ghayath Almadhoun från Syrien/Palestina. År 2010 publicerades en diktsamling på svenska "Asylansökan", (som jag nu får skämmas lite över att inte ha läst). SVTs Babel gjorde en intervju med honom i samband med detta och en liten del av den intervjun finns här. Almadhoun framträdde på Stockholms Poesifestival 2010, där hans dikter också tolkades till svenska. Lyssna och njut!

Boka in torsdag nästa vecka så ses vi i Botkyrka!

Learning English, av Rachid al-Daif ( رشيد الضعيف)

Det är en enda mening som får Rachid att tappa fotfästet, en till synes oskyldig fråga som kastar honom in i ett kaos han trodde han tagit sig ur för länge sedan.

Rachid är en modern "beiruti", ständigt uppkopplad, mobilen påslagen, telefonsvararen i gång, alltid nåbar, en högre utbildning, ett bra jobb på universitetet, lever ett världsligt liv och det enda som tycks honom lite besvärligt är att han inte lärt sig engelska, som en fläck på ett annars till synes perfekt liv. Den här dagen sitter han på ett café tillsammans med en god vän och får genom en kort tidningsnotis veta att hans far två dagar tidigare mördats. "A case of blood revenge". Rachid blir chockad och vännen försöker lugna honom genom att antyda att det kan vara någon annan med samma namn. Omöjligt, Hamad D., i byn Zgharta, det finns inget tvivel. Så kommer då den ödesdigra frågan: "Are you sure he's your father?"... Denna fråga som plågat Rachid under hela uppväxten, denna fråga han med sitt moderna liv i Beirut trodde sig kommit undan och knappast längre reflekterade över. En fråga som plötsligt får en brinnande aktualitet och en helt ny betydelse, för om han är sin fars son ställs han inför frågan om blodshämnd. Ingen av hans fars bröder har meddelat honom om mordet och betyder då det att de vet...?

I sin desperation går Rachid tillbaka i tankarna till sin barndom, vänder ut och in på alla varför-hur-vem. Han erinrar sig händelser som kan ha betydelse, tecken, viskningar, och för varje sida i den här boken känns det som om Rachid faller mer och mer samman. Men om man läser noga så är det tydligt att det inte handlar om kaos, det handlar om mönster, regler för livet i ett hårt klansamhälle och hur svårt det är att inte passa in i det mönstret men också hur ofantligt svårt det är att ta sig ur.

Rachid al-Daif är en av Libanons stora författare av i dag. Han har jämförts med Italo Calvino och Umberto Eco och därför är det lite konstigt att inte fler än fyra av hans ca 13 verk översatts till engelska. Däremot är en av hans titlar i stället översatt till väldigt många språk, bl a till svenska, nämligen Käre Herr Kawabata (Tranan, 1999). Jag hittar inte någon riktigt bra beskrivning på svenska att länka till, så jag får helt enkelt läsa den på nytt och skriva om den här på Bokstigen. Rachid al-Daif själv har en fin hemsida, på nio språk! Dock inte på svenska.

Wolves of the crescent moon, av Yousef Al-Mohaimeed (يوسف المحيميد)

Det är kväll i Riyadh. Mitt bland väntande människor på en busstation står Turad och söker med blicken över den elektroniska informationstavlan, han försöker mödosamt läsa namnen på städerna men hittar inte den destination han söker, Helvetet. Kanske inte så märkligt, Helvetet finns ju runt omkring honom, han är redan där. Tillfället gör att Turad denna kväll kommer över en officiell rapport om ett övergivet barn, den ligger där i en mapp framför honom, kvarglömd av någon resenär och allteftersom Turad läser rapporten framträder en bild av tre människoöden, berättelsen om honom själv, ett barn och en eunuck, sammanlänkade av ödet, i en stad där de desperat försöker överleva.

Jag tänker på gammalarabisk poesi, ökendiktarna, vagabonddiktarna och läser en strof ur Christofer Tolls tolkning (1964) av en dikt som tillskrivs rövarpoeten Ta'abbata Sharra: "Med ensamheten som förtroget sällskap vandrar han den rätta vägen, där de irrande stjärnornas moder går fram". Turad och hans två "bröder" har, precis som rövaren Ta'abbata Sharra, hamnat i samhällets utkant, av olika anledningar. Ensamheten, förvirringen men också styrkan får leda framåt och det gäller att hitta den egna vägen. Det jag kände var så speciellt i romanen var också att Al-Mohaimeed lyckas förmedla ett djupt traditionellt samhälle mitt i den moderna världen på ett nästan förunderligt sätt, utan att hemfalla åt ökenromantik och exotism. Inte heller skildrar han förändringarna som en "krock" mellan gammalt och nytt utan som ett leverne sida-vid-sida, där människorna försöker väja och möta, hitta olika sätt att förhålla sig till den vilsenhet som infinner sig. Det var en berättelse som verkligen berörde mig djupt och som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver.

Yousef Al-Mohaimeed har en officiell hemsida på engelska där man kan läsa mer om hans spännande författarskap.