När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän.
They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.
Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.
Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.
Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...
At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.
Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.
