fredag 30 december 2011

Beirut nightmares, av Ghada Samman

Det är några veckor sedan jag kom hem från Beirut men det går knappast en enda dag utan att jag tänker mig tillbaka, tänker på de nya vännerna jag fick, på den godaste falafeln jag ätit i mitt liv, på det där biblioteket vars största problem var de ständiga elavbrotten. Det var inte bara biblioteken som hade problem med elektricitet, jag tänker på Julinda, vars pension inte räckte till att betala för både statens el och det privata bolaget som försåg huset med el när statens inte räckte till. Egentligen hade hon då inte rätt att ta hissen upp till sin våning, men det struntade hon i, med sin ålders fulla rätt, och tog hissen i alla fall. Två kvällar satt vi tillsammans och åt middag i en campinglampas sken efter att ha tagit hissen upp med varsitt stort leende.

När det var elavbrott på mitt hotell satte en generator igång med en smäll. En av de första morgnarna vaknade jag av den där smällen och hann tänka "nu är det kört, nu är det krig igen" och jag spetsade öronen och hjärtat bultade. Man hinner tänka väldigt mycket under några få sekunder! Kvällen innan hade jag läst några kapitel ur "Beirut nightmares" av Ghada Samman, när hon beskriver hur hon försöker tänka ut vilken plats i lägenheten som är säkrast, innan hon förstår att det helt enkelt inte finns några säkra ställen, allt handlar om var man befinner sig i just det ögonblicket, vilket håll man vrider huvudet, det handlar om centimetrar, millimetrar. Ghada Samman erfar krigets grymhet från första början, ja innan det ens har brutit ut på riktigt, då hon och hennes fästman stoppas i en vägspärr uppsatt av milismän. 


They asked for our identity cards and Yousif said to them: 'What! Don't you remeber me? I'm your professor... I'm Yousif'. ... I gave them my card and so did their professor, my beloved. Then one of them started insulting me because I was going out with someone of a different religion. Angered Yousif shouted at him: 'Even you?' I was taken aback by the student's response. With astonishing, metallic coldness, he replied: 'All we know now is that you're of a different religion from ours - the religion of the ones who kidnapped my cousin, then tortured and killed him'.


Några sekunder senare är Yousif död och Ghadas mardrömmar tar vid, mardrömmar som är fullt verkliga. Under de två veckor hon sitter i sin lägenhet mitt emot Holiday In, helt isolerad på grund av striderna som rasar omkring, isolerad på grund av den prickskytt som skjuter på allt som rör sig därute, under den tiden skriver hon och samlar det hon skriver i en orange kasse, i väntan på att någon ska kunna rädda henne ur helvetet. På avstånd hör hon djuren som sitter instängda i burar i djuraffären intill och på nätterna tar hon sig in för att förse dem med vatten och mat. Djurens skräckfyllda ångest är påtaglig och ökar för varje dag medan hon funderar över om hon borde släppa ut dem ur burarna. När beslutet är taget uppstår ett scenario i affären som på ett obehagligt sätt påminner om livet utanför affären, parallellen är glasklar.

Det handlar om överlevnad, om de där sekunderna som telefonen faktiskt fungerar, om hur länge vattnet kommer att räcka, det handlar om hunger och rädsla, men också om nästan absurda situationer. Vad gör man t ex med ett "vanligt lik" (hjärtattack) i lägenheten (hos släktingen några trappor ner) då man är instängd och inte kan gå mer än någon meter utanför dörren? Vad gör man när man upptäcker att ens kusin i hemlighet gömmer undan en del av matransonen? Vad gör man när man blivit lovad att hämtas upp av en stridsvagn som aldrig verkar kunna ta sig ända fram? Desperationen lyser genom vartenda ord hon skriver ner och hon lyckas på ett otroligt sätt blottlägga de nästan absurda konflikterna i inbördeskriget.

Till slut, när allt som återstår av hennes liv är hon själv och en väska med papper, när hennes lägenhet är total urblåst och allt hon en gång ägde har brunnit upp, precis när hon är på väg att ge upp, då hör hon ljudet av den där stridsvagnen, närmre än någon gång innan. Hon tar sin väska och rusar ut, hon ser den inte men hör den och förstår genom ett tecken från en grannkvinna mitt emot att den finns där, bara runt hörnet...

At that moment tings took on a sense of hightened reality. Every cell of my body was distented, alert and pulsating with vital power, as if on the verge of orgasm. They were stimulated by this new awareness of danger, of the death that threatened my very existence with every shot  that still lay dormant inside a gunbarrel and which, were it to be released, might well make my head it's target. There it was... the tank. At the sight of it, I threw caution to the wind and I took of after it as if it were the last train out of the City of Death.


Kanske är det så, att ska man bara läsa en enda bok om inbördeskriget i Beirut, då är det Beirut nightmares man ska läsa.

måndag 5 december 2011

Beirut

Vid ett besök på ett fantastiskt fint bibliotek i bergen ovanför Beirut hittade jag "Män som hatar kvinnor" på arabiska bland skönlitteraturen. Då jag berättade lite om boken och om att folk från hela världen kommer till Stockholm för att se den plats där berättelsen utspelar sig slog det mig att min egen vistelse i Beirut är en enda lång författarvandring. Jag reflekterar över namnen på gator, områden, berättelserna jag får höra, de tydliga spåren av inbördeskriget, gröna linjen, ingenmansland, allt kan jag relatera till på ett eller annat sätt. Jag tänker på Beirut nightmares av Ghada al-Samman, ser hur hon sitter instängd i en lägenhet mitt emot Holiday in, avstängd från världen under ett par veckor då striderna rasar, då prickskytten i huset mittemot skjuter av linan till den brödkorg grannen har hissat ner för att få något att äta, då en kula missar Ghadas huvud med en hårsmån, det är örsnibben som blir sårad, då hon bekymrar sig över djuren i djuraffären som är instängda i samma sorts helvete som hon själv. Ska man läsa bara en enda bok om inbördeskriget i Libanon är det kanske just den boken. Jag tänker också på The Story of Zahra, av Hanan al-Shaykh, hur Zahra på något underligt sätt blir psykiskt mer stabil under kriget då hon måste koncentrera sig på sin överlevnad och hur hennes relation med prickskytten på taket nästan gör henne frisk, jag ser hur hon sakta går uppför trappan till taket... ja, det är en berättelse som är helt omöjlig att glömma och som blir väldigt närvarande här. Jag tänker på Alexandre Najjar som i Krigets skola beskriver en taxifärd över till den andra sidan, tolv sekunders skräck, i ett fasansfullt tempo där man som läsare faktiskt blir kallsvettig. Jag tänker på De Niro's game av Rawi Hage, sedan Mischa Hillers skildring av ett belägrat Beirut 1982 genom protagonisten Ivans upplevelser i Sabra zoo. Min författarvandring blir ännu mer levande av det jag får höra från dem som upplevde helvetet här under så många år. "Hur överlevde ni?" frågar jag. "Det undrar vi också" är oftast det svaret jag får.

Men naturligtvis är det inte bara kriget jag tänker på här. Jag botaniserar i bokhandlarna, jag strosar runt på bokmässan, pratar med förläggare, författare och illustratörer, jag får äntligen prata böcker med människor som läst samma böcker som jag själv vilket är en fantastisk upplevelse för mig och något som gör mig överlycklig. Jag har havet på ena sidan och bergen på andra, och jag frågar mig själv hur en så stor del av mitt liv kunde passera innan jag äntligen kom hit!