Det här är ingen roman, men man kan inte annat än önska att det var just det, en roman, en påhittad berättelse, med kanske lite lagom verklighet i bakgrunden. Undertiteln lyder: an 18-hour journey with Murad. Murad är en av de palestinska arbetarna som försöker ta sig illegalt över till Israel för att arbeta, vid något bygge, någon fabrik, vad som helst. Suad Amiry är själv en priviligierad medelålders kvinna, arkitekt, god vän till Murad, hans bror Muhammad och deras familj. Varje natt, strax efter tvåtiden ger sig Murad och Muhammad iväg på en skranglig buss, tillsammans med en hel hop andra palestinska arbetslösa män, en illegal resa till staden Petah Tikva, på andra sidan muren. Där hoppas de bli upplockade på marknaden av någon israelisk förman för att åtminstone för några timmar få arbete och inte behöva komma hem tomhänta. Suad har fått idén att klä ut sig som man och följa med på en resa, en resa som normalt sett inte skulle ta mer än några timmar men som tar ett halvt dygn. Där bussen stannar följer en vandring i mörkret, språngmarscher för att undkomma israelisk militär, uppför, nedför, springa hukande i vägdiken, hoppa över diken, snubbla, ramla, stanna och pusta ut, följt av ännu en bussfärd. Under hela resan får Suad också ta del av de andra arbetarnas berättelser, inte enbart skräckfyllda utan också underhållande. Suad själv har en härlig förmåga att skämta med sig själv och den allvarliga situationen, en galghumor som definitivt inte får boken att bli ytlig utan snarare förstärker en helt absurd verklighet. Kan det vara så här? Ja, det kan det. Suad är inte ensam med sin humor, en av pojkarna försöker se det positiva i tillvaron : What suffering! It's good exercise; five to six hours of walking and you'll be in shape for the Olympics i China [...] This way we also get to know the geography of our country. Men alla skämtar inte, alla når inte Petah Tikva, någon arresteras, någon bara försvinner i mörkret. Några som når Petah Tikva blir stående på marknaden i timmar, ingen vill anställa dem, de ser kanske inte tillräckligt starka ut. Som en boskapsmarknad. Suads vänner "klär om" de rullar upp byxorna, sätter gelé i håret, på med solglasögon, viker upp skjortkragen, byter till en färggrann t-shirt, allt i ett försök att dölja sin palestinska identitet, allt för att försöka se israelisk ut, allt för att få några timmars avlönat arbete.
Längs med Suads berättelse om resan tillsammans med Murad finns en sorg och klagan över det förlorade landet, en sorg över de nedhuggna olivträden, en sorg över de försvunna apelsinlundarna, de fullständigt bortsopade palestinska byarna, land som sextio år tidigare befolkats av ett folk som "inte fanns".
Suad Amiry är född 1951, bor i Ramallah på Västbanken. 1991 grundade hon Riwaq Centre for Architectural Conservation, som arbetar för att skydda och bevara Palestinas arkitektoniska arv.
Tyvärr finns den här titeln ännu inte på svenska men i stället kan man läsa "Sharon och min svärmor" som finns på många bibliotek. Den är lika läsvärd och fylld av Suads underbara galghumor.
